Lördagen den 25 oktober 2003 kom en liten blåmaskad siamespojke till världen. Han föddes som nummer fem i sin kull och lystrade under första tiden till namnet ”Femman”. Tre av hans bröder var liksom han själv stora, friska och starka, men nummer fyra i kullen var väldigt liten redan från födseln och åt dåligt och dog efter bara tre dagar.
Från allra första början utmärkte sig den här lilla killen i sin kull, genom att vara den som först började spinna, bara några dagar gammal så började han ”knarra” när man plockade upp honom, och jag brukade lägga honom under min haka när jag låg och läste på kvällarna. Naturligtvis kan man inte sälja en kattunge som man är dum nog att fästa sig så vid, så jag bestämde på ganska tidigt stadium att han skulle få bo kvar hos mig.
Lillkillen fortsatte att utmärka sig under sin uppväxt tillsammans med sina syskon, bland annat genom att vara först med att klättra över de barrikader som jag satt upp mot vardagsrum och badrum för att begränsa ungarnas yta att röra sig på och för att undvika att de skulle göra sig illa på de stora katternas klätterställning i vardagsrummet innan de var mogna för såna äventyr. En dag när jag kom hem från jobbet hördes ett förfärligt krafsande från vardagsrummet, och naturligtvis, uppflugen i klätterställningen satt min gullepojke och hade ett livligt bus med birman Abigail. Hans tre, inte fullt så försigkomna, syskon satt på hallgolvet och undrade vad som försiggick. Det var bara att konstatera att ungarna var stora nog för äventyr och släppa in hela kullen till klätterställningen. I början var det mycket oljud, för klättra upp går bra, men klättra ner vågar man inte... Dessutom så hände det att de ramlade ner från våningsplanen så de har antagligen sina skyddsänglar att tacka för att de inte gjorde sig illa.
När det började bli dags för registrering med tillhörande namngivning av kattungarna så var det en del filosoferande runt att döpa dem till namn på B, eftersom min birmakull fått namn på A. Men inspirationen ville inte riktigt infinna sig... Rätt tidigt hade jag kommit på att unge nummer två skulle heta Bowmore, efter en god men rökig whisky. Det slutade med att alla ungarna skulle få whiskynamn. Men den som skulle få bo kvar hos mig skulle naturligtvis få äran att få namn efter mattes favoritwhisky. Men vem orkar säga ett så långt namn som Glenmorangie? Det löste sig ett par dagar före julafton, då jag fick en bok i julklapp av min kära väninna Elisabeth. Boken hette ”Tisdagarna med Morrie” och då tedde det sig ganska självklart att det var en utmärkt förkortning av det långa whiskynamnet.
I januari vinkade vi adjö till Morries bröder, och det var lite sorgligt ett par dagar när både mamma Pixie gick runt och letade efter sina barn, och Morrie var frustrerad över att inte ha nån att leka med. Men snart nog så antog Pixie en ny roll, bytte från morsa till kompis, och så var brottningsmatcherna och buset i full gång igen.
Morrie har utvecklats till en liten gourmet och gottegris. De absoluta favoriterna är räkor och karameller med kattmynta, men nästan vad som helst går bra. Dessutom så har han lagt sig till med mänskliga vanor, som att äta frukost med mig varje morgon. Man sitter snällt på sin egen stol och sträcker fram tassen. Om man inte genast får en klick kaviar eller mjukost på tassen så kan man klappa matte lite försiktigt på armen och göra sin stämma hörd! För att vara riktigt tydlig med vad man menar så kan man så snart man får mattes uppmärksamhet, slicka lite på tassen, så där menande så det inte går att misstolka att det saknas nåt gott att slicka bort!
Det som är så härligt med Morrie är hans underbara temperament, hans spinnförmåga har inte avtagit sen hans första trevande knarranden, utan han spinner i princip för jämnan när man är i närheten av honom, och högljutt dessutom. Det händer ofta när man pratar med vänner i telefon och han ligger i knäet att dom frågar ”vad är det som låter”... Att han ligger i knäet är mer en regel än ett undantag, eller så vill han gärna att man ska bära runt på honom.
Att bestämma att spara Morrie som sällskapskatt är antagligen ett av de bästa beslut jag tagit, det går inte en dag utan att man påminns om vilken härlig katt det är man har i sin närhet. Det är nåt speciellt med siameser i allmänhet, och är det ett kramdjur man vill ha så kan det inte finnas nåt bättre än en kastrerad hankatt som bara fokuserar på att njuta av livet och ha kul!